Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

fredag 28 december 2018

Två saker som jag tycker alla hästägare bör prova på


Min shettis Jaques, 27 år gammal som jag på försommaren 2018 fick ta bort pga bl.a cushings

Skrev för några veckor sedan ett FB inlägg där jag skrev att jag tycker det finns två saker som alla hästägare någon gång borde prova på...

Den första är att någon gång prova på att ha (eget eller hyrt) stall. Gärna under minst ett år. Detta eftersom att innan man gjort det så förstår man ofta inte hur mkt jobb det är. Många har en ganska "romantisk" bild av hur det är att ha eget stall. "Så skönt att ha hästen hemma", "så billigt det måste vara att ha eget stall" osv är inte ovanliga kommentarer. Jag som haft eget stall i 40 år är den första att erkänna att det finns fördelar med det. En av de främsta är att man då ofta ser sina hästar betydligt mer (speciellt jag som jobbar mestadels hemifrån) än vad de flesta gör och i och med det oftast ser eventuella problem tidigt. Men, vad många inte inser att ovanstående fördelar har en hel del nackdelar som den som är inackorderad kanske inte är medveten om. Skrev för några år sedan ett blogginlägg om just detta.

Ovanstående i sig är egentligen i inget problem om det inte vore för det faktum att de som hyr ut stallplatser ytterst sällan kan ta vettigt betalt för det extra jobb o kostnader det innebär att hyra ut stallplatser. Det är allt vanligare att stallägare väljer att stå med platser tomma. Något som på sikt kan bli ett verkligt problem för de som inte har möjlighet att (eller vill) ha eget stall. Själv har jag endast två inackorderingar i dagsläget (av andra skäl än ekonomiska) men har 7 boxar lediga (över halva stallet) eftersom det helt enkelt kostar mer än det smakar (i reda pengar och arbetsinsats) att hyra ut dem. Det finns dock även ett annat problem - skulle stall hyror ligga på en nivå där ersättningen för arbete, maskiner, underhåll osv skulle vara rimliga skulle MÅNGA av dagens hästägare helt enkelt inte ha råd att ha häst. På sikt kanske lösningen för dessa vore kollektivstall, där alla gemensamt sköter/bekostar allt. Men många har inte praktisk möjlighet (eller vill) t.ex åka till stallet innan jobbet. Bara tiden kommer att visa i vilka riktningar ovanstående kommer att ta. Lösdrifter är lösningen på en del problem men även där behöver hästarna regelbunden tillsyn så inte hästvälfärden riskeras. Mkt kan hända på 24 timmar utan tillsyn... Ps. jag har upprepade gånger fått frågan "kan du inte bygga några lösdrifter"? Med undermeningen "då blir det billigare för mig" :-) Att bygga lösdrifter kostar även det pengar - jag har hittills sett det som oekonomiskt att göra den investeringen, eftersom jag inte i rimlig tid kan få igen denna investering med nuvarande prisbild. Lösdrift är dessutom ingen "slödrift" - en väl skött lösdrift kräver minst lika mycket jobb (och investeringar) som uppstallade hästar, bara annorlunda. Jag har definitivt ingen lösning på ovanstående problem men tycker bara att det är något som behöver reflekteras över, av alla som har egen häst - oavsett om det är i eget stall eller uppstallad någonstans.

(Kanske jag ska förtydliga något - jag har några inackorderingar i stallet, inte av förtagsmässiga skäl utan pga vänskap, sällskap och hjälp de gånger jag behöver det. Vad jag syftar på i mitt inlägg är att inackorderingar är inget vettigt ur företagssynpunkt med tanke på allmän lönsamhet, möjlighet att ta ut vettig lön för jobbet och göra investeringar/utveckling av anläggningen. Något som även påverkar pensionen i förlängningen. Inom andra branscher skulle man helt enkelt välja att inte starta sådana företag alls. Något som alla hästägare bör reflektera kring...)

Den andra saken jag tycker alla hästägare bör prova på är att följa åtminstone en häst hela vägen till döden. Jag ska kanske också förtydliga vad jag menar med det. En vän till mig påpekade att hon inte tyckte att det var nödvändigt att följa sin egen häst hela vägen. Inte om man själv är så uppriven att ens känslor riskerar att smitta av sig på hästen. Där håller jag helt med henne! Jag har själv ibland fattat sådana beslut. Har under mina 45 år med hästar (de flesta av dem yrkesmässigt) haft ganska många hästar som av olika skäl har varit tvungna att möta döden. Många har jag varit med hela vägen men långt ifrån alla - inte minst för att jag har en fantastisk pappa som mina hästar litat fullt på och som följt dem sista biten.

Varför tycker jag då att det ändå är viktigt att prova på att vara med hela vägen? Ja, det finns flera skäl men några av de viktigaste är att det ger en viktiga erfarenheter. Inte minst för att kunna fatta väl avvägda beslut om vilken metod man vill använda.

Själv har jag varit med om att ta bort hästar med bultpistol, älgstudsare (vilket inte var ovanlig metod tidigare) och med medicin/avlivningsvätska. Den sistnämnda metoden endast två sjuka hästar som redan hade permanenentkanyl satt.

Vad väljer man då? Ja, först ska man vara medveten om att oavsett metod KAN det tyvärr gå snett. Pga oförutsedda reaktioner från hästen men också beroende på hur skicklig/rutinerad veterinären eller den som sköter bultpistolen är. De allra flesta gånger går det dock bra oavsett metod.

Personligen så väljer jag, utan att tveka en sekund, kula (bultpistol). Undantag är om hästen är akut sjuk och veterinär redan är på plats (men då är det mest av praktiska skäl o för att inte förlänga hästens lidande). Det intressanta är att de allra flesta som jag pratat med (och som varit med om mer än en avlivning) tveklöst säger samma som jag.

Mitt skäl till valet är att det är ett snabbt sätt. Det säger "poff" och sen är hästen borta. Oftast utan ens några ryckningar, hästen bara styvnar till i benen och faller på sidan. Med mediciner är förloppet längre - först ska hästen ha lugnande, den faller (och det är inte säkert att man har kontrollen över hur) och sen skall den sprutas med avlivningsvätska. En vätska som för övrigt är oerhört farlig. En process som från början till slut är betydligt mer utdragen. Något som jag personligen tycker är betydligt jobbigare än alternativet. Finns det då inga problem med kula? Ja, nackdelen med det är att hästen skall avblodas. Vilket, om man inte tål att se blod, kan uppfattas otäckt. Men, som djurägare behöver man inte vara med under den processen för då är ju hästen redan död.

Nu tillbaka till min ursprungliga uppfattning - jag tycker man iallafall någon (eller några gånger) bör vara med vid avlivning av häst (gärna om man har möjlighet vid bägge de olika metoderna). Orkar man inte göra det med sin egen häst (vilket jag har full förståelse för) så kan man hjälpa någon kompis med deras bästa vän som man kanske inte är lika emotionellt fäst vid. Varför ska man då göra ovanstående? Ja, först och främst för att man då när det är dags att (ev) följa sin egen häst till den sista vilan - kan ta beslut om metod genom att VETA hur de går till och inte genom att lyssna på andras uppfattningar. Jag anser också att det är mitt ansvar att ta ansvar även för hästens död - jag blir rätt upprörd när jag ser hästar som säljs (eller lämnas bort) i ålder där det är ganska uppenbart att det är för att ägaren inte orkar ta beslutet att ta bort hästen. Ett beslut som man MÅSTE kunna ta som djurägare enligt min uppfattning. Att låta en gammal (ibland mycket gammal) häst häst byta miljö, ägare och kompisar är inte juste mot hästen.... Kan man inte längre själv ta hand om (den gamla) hästen (av vilket skäl det än må vara) så tycker jag att man ska ta sitt ansvar att ta bort sin häst istället för att lämna över det problemet till någon annan - hur jobbigt man än tycker att det är.

Jag vet vad jag föredrar och varför. Vet du?

Är då inte ovanstående jobbig? Ja, självklart och jag önskade jag kunde säga att blir lättare för varje gång men det blir det inte, snarare värre, åtminstone för mig. Det finns dock bara en enda sak som är säkert i livet och det är att det en dag tar slut. <3 Såväl hästarnas, andra djurs som våra egna.

Ridning bakom lodplanet och annat


Det finns många som tycker att det är alldeles för mycket fokusering kring ridning bakom lodplanet eller ej... Många tycker att det finns mycket annat som är viktigt/viktigare - vilket jag instämmer i, MEN här kommer mina reflektioner i ämnet.

Det finns en del företeelser som över tid blivit norm och "sanning" - många gånger av oklar anledning...

En av dessa "sanningar" är tron att "om hästen går bakom lod (btv) gör det inget, den kommer framför lod när den är stark nog". Detta är ett argument som man ser/hör i princip dagligen... Vart det från början kom har jag ingen aning om, men i dag anses det i alla fall som en mer eller mindre absolut sanning hos flertalet ryttare.

Frågan är då - hur väl stämmer det och vilka effekter får ridning med den tron?

Vad hos hästen tror man behöver stärkas och hur samt varför ska man (eller inte) acceptera att hästen går bakom lod?

Hästen behöver lära sig bära oss på ryggen, inget i hästens konstruktion är gjort för att klara ett tryck/belastning som kommer uppifrån.

För att klara det behöver många saker samverka för att åstadkomma en stabil ryggrad och där hästen utnyttjar recoilen i senapparaten energibesparande. Alternativet är att hästen med muskelkraft "drar sig“ framåt, framför allt med frambenen, ofta i kombination med att balansen är i framvikt och hästen därför "ramlar" ifatt sig själv, ofta genom att öka farten. Jämför med dig själv om du när du springer vid något tillfälle skulle komma framför tyngdpunkten, antagligen skulle du i ditt försök att återfå balansen försöka öka farten, dessutom skulle du antagligen till slut ramla framlänges. När det gäller hästen så gör det faktum att den har fyra ben att risken för att ramla minskar. Den klarar att hålla sig på benen betydligt längre men det behöver definitivt inte innebära att balansen är bra. Av ovanstående skäl anser jag att den nuvarande normen att i alla lägen rida hästen framåt ur problem är en tveksam strategi - det kan (eventuellt) på kort sikt lösa hästens balansproblem men gör det detta på längre sikt? Jag anser inte det. Rida framåt har sin tid och effekt men att rida "som man stulit hästen" som är så vanligt idag anser jag inte stärker hästen på sikt utan istället orsakar slitage i förtid. Att se (unga) hästar ridas i enormt övertempo utan varken takt eller balans är mer regel än undantag i dag. Ytterligare en norm som kommit/ökat de senaste 20 åren. Många säger "wow, vilken rörelsemekanik" - min reaktion är mera "stackars häst" och överrörlighet, stress och en för tidig död (eller åtminstone skador). Hästen behöver lära sig använda sin coremuskulatur och det innebär att den även behöver lära sig röra sig långsamt. Tänk "qigong" för häst...

För att hästen på ett bra sätt ska kunna bära oss behöver även hästen (bl.a) stärka muskulaturen runt/framför manken (bl.a trapetius, romboideus mfl). Hos en häst som går bakom lod används inte den muskulaturen utan istället bara muskulaturen på undersidan av halsen som t.ex brachiocephalicus. Om man sitter på hästen på kort tygel ("på tygeln") skall man notera hur halsen ser ut. Är halsen smalare strax framför manken än längre fram mot öronen är det ett tecken på att hästen inte använder kroppen optimalt. Andra effekter av att hästen går bakom lodplanet är att belastningen (och risken för skador) på nackbandet ökar samt att andning, syn m m påverkas negativt.

Vad jag ser som ett problem idag (efter 45 år i hästbranschen) är inte det faktum att hästar hamnar bakom lod (det kan många hästar göra av ett flertal skäl, oftast ryttarrelaterade) utan det är den närmast totala normförändringen som skett (främst) de senaste 20 åren. En normförändring där mitt inledande citat har blivit den i särklass vanligaste uppfattningen bland dagens ryttare. En norm som enligt min uppfattning helt förändrat den dagliga ridningen som sker. Detta eftersom principer i ridning ÄR viktiga. Oavsett vilken typ av filosofi man rider efter. Varje häst är unik och de ska ridas därefter men utan principer blir det lätt fel, inte minst ur biomekanisk synpunkt.
Detta eftersom har man som grundprincip att man inte vill att hästen ska "hamna" bakom lod kommer man att rida på ett helt annat vis än om man har "det gör inte så mycket... tills hästen är stark nog..." som princip. 

Varför låta hästen gå i en position som inte tillför något positivt, inte tränar det man vill träna upp och inte heller är det man i slutänden vill ha? Dessutom är "nosen framför lod" en väldigt enkel princip att förhålla sig till. Lodlinjen genom ögat är en TYDLIG "måttstock". Om hästen tillåts gå bakom lod blir istället frågan "hur mkt är ok??" Tio grader, femton, trettio... Eller? Och hur länge??? Några minuter, hela ridpasset, en månad eller flera år??

måndag 24 december 2018

Vad vet vi.... egentligen?

Ibland funderar jag på hur lite vi egentligen vet om våra djur...

Hela hösten har min Phoebe inte varit sig lik. "Ledsen i ögat", låg och ovanligt lugn/trött. Väldigt subtila förändringar men ändå oroande. Så pass mycket att jag allvarligt funderat på att göra en ingående veterinär utredning på henne.

Innan jag hann göra det så vände det helt plötsligt. Nu är glimten tillbaka i ögonen, hon busar i hagen och min "stängselterrorist" är tillbaka. Phoebe har nämligen i alla sina nu 15 år varit svår att stänga in. Hon är specialist på att rymma ur hagen.

Jag vet fortfarande inte vad som orsakade dippen i Phoebes humör men plötsligt slog det mig... Kan hon ha varit i sorg? Vi människor pratar ofta om att man inte ska förmänskliga djur och i det håller jag med om på så många plan. Men samtidigt ska vi kanske inte heller förminska deras förmåga till känslor. Djur ÄR känslor...

Kan hon ha varit i sorg? I somras så tappade hon två av de hästar hon haft i sin närheten hela sitt liv, Tibbe och Jaques. Speciellt Jaques och hon hade en speciell relation. Eftersom de bägge har/hade fångkänslighet så fick de ofta (under sommaren) gå i egen hage halva dagarna. Dessutom var de "kompisar i brott" eftersom de var lika benägna att smita ur hagen - de följdes oftast åt.

Tror ofta vi underskattar våra djurs känslor, inte minst vänskapsrelationer. Att skiljas från sina vänner (oavsett orsak) kan ha större effekt på våra hästar än vad vi nog många gånger förstår... 💕

torsdag 1 november 2018

Sorgsen och beklämd


Nu sticker jag ut hakan (igen)....

Läste idag en 12 sidor lång artikel i Tidningen Ridsport om Andreas Helgstrand och hans företagsimperium (som är värt drygt en miljard kronor) och blev så oerhört beklämd och sorgsen å hästarnas vägnar. Hela artikeln andas att pengar är det absolut viktigaste och att "omsorgen" om hästen endast har ekonomiska förtecken.

Det finns heller ingenting egentligen omnämnt i artikeln om hästarna annat än som ekonomisk investering, och penningmaskin. Några citat är "Du ska inte köpa en häst du inte tror att du kan tjäna en miljon på", "du ska gå efter det som betalar sig", "alla hästar på gården har en prislapp - allt är till salu här".

Jag förstår naturligtvis att jobbar man med häst på ovanstående nivå så måste man tänka ekonomiskt. Jag har själv yrkesmässig verksamhet med mina hästar (och har behov av att det hela går ihop ekonomiskt) men kan ändå bli beklämd när hästar uteslutande blir "varor" och "produkter" som vilket dött ting som helst - det var den känslan jag fick när jag läste artikeln. Dessutom fanns det kommentarer kring den starka kritik som framkommit mot Helgstrands ridning (t.ex Akeem Foldagers blå tunga, samt framridning på Falsterbo för några år sedan). Här nedan några citat från texten (det kursiva är Helgstrands uttalanden):

"I Danmark verkar hästvärlden splittrad i sina åsikter om Helgstrand. Den största delen av den etablerade hästvärlden samarbetar och brukar hans tjänster. De ifrågasätter inte hans metoder. Det är ofta enstaka personer som arbetar i branschen och "vanliga" hästmänniskor som står för det mesta ifrågasättandet av hans ridning" - Ibland kan jag tänka att det är avundsjuka och en irritation över att vi tar plats på marknaden. Det gör vi ju."

"Jag fick också kritik när jag vann UVM. Det bjuder jag på, men där var sex domare - hade de alla fel, undrar jag. Jag kvalificerar mig o hästen till finalen, och så är det kanske en som skriver att det är fel. Är det han eller hon som har tolkningsföreträde för vad som är rätt? Det är så orättvist, att det går så långt. Ibland känns det som en personlig hets mot mig". "Han ser det som att det är få personer som egentligen står för kritiken. Kanske handlar det också om att inte många i den etablerade hästvärlden öppet kritiserar någon som har så stora framgångar och inflytande".

"Vi om några tar hand om de här hästarna, och ja, det har någonting med pengar att göra. Kritiken kan gå ut på att det är en pengamaskin, att vi vill ha så mycket pengar för hästarna som möjligt. Och ja, det kan du säga, men om de går sönder har vi ingenting." "Så om det är en gramantygel, ett bett eller något annat, så är det faktiskt bara ett sätt att utbilda den här hästen på. För mig kan gramantygeln ses som servostyrning av hästen. Den blir trygg, går aldrig på bogarna o blir inte tung i handen. Jag utbildar hästarna på ett sådant sätt att alla ska kunna rida dem. Ofta händer det att jag provrider en häst, och så snart jag tar tag i tygeln så reser den sig och står emot. Den hästen har inte fått en bra utbildning, om det ska ses med saluögon, och blir inte lättsåld." "Alla hästar håller inte för de krav som ställs på dem hos Helgstrand Dressage. Det finns hästar som inte klarar av att vara här för länge. Kanske behövde de längre tid, eller också var de inte tillräckligt friska i kroppen."

Vad för mig utmärker alla uttalanden här ovan är en total brist på verklig känsla för hästarna, reflektion över det som faktiskt kritiken har bestått av - dvs om ridningen är bra för hästarna eller ej. Det är ju möjligt att dessa tankar/känslor finns personligt hos vederbörande men ingenting varken i ovanstående artikel eller tidigare agerande tyder på det. Däremot en kränkthet över att "någon/några" har mage att ha synpunkter på ridning som för många av oss andra är över gränsen till vad som är etiskt försvarbart. Det finns tyvärr även fler exempel på liknande inställningar hos kritiserade elitryttare.

Min uppfattning är att vi alla måste ta ställning (för hästarnas skull eftersom de saknar röst) och inte bara hylla det vi tycker är bra utan även tala om vad vi INTE vill se. Det FINNS människor inom hästbranschen som är värda att hyllas, inte bara för sina tävlingsframgångar utan framför allt för deras inställning till hästarna som kompanjoner och kännande varelser som förtjänar all respekt vi kan ge dem.

tisdag 9 oktober 2018

Houston, we have a (big) problem...


En del av senaste tidens diskussioner här på sidan (EquiEthics) tycker jag har satt fingret på en av denna tids stora problem inom hästsporten (enligt min uppfattning) och det är den starka polarisering som dykt upp (framför allt de senaste 10-15 åren). När jag började rida så fanns det bara EN sorts ridning - det var den svenska militära ridningen... Just för att det bara fanns en typ av ridning var alla även relativt överens om vad målbilden var...

Idag (mycket tack vara den snabba spridningen och tillgängligheten på nätet) finns det tävlingsridning, klassisk ridning, westernridning, centrerad ridning, kraftskapande ridning, akademisk ridning, WE, Som, EDL osv osv - har säkert glömt en hel del. Dessutom finns det "undergrupper" där man rider bettlöst, barfota, inte alls m m, m m. Det finns även en massa olika uppfattningar om hästhantering, hållande av häst (lösdrift/stall, ute i hage/inte ute i hage), foder, utrustning - ja, you name it. 

Vad som dessutom krånglar till det lite extra är att ofta alla dessa grupperingar anser att just DERAS sätt att göra saker är det ENDA rätta sättet.... Vi har även alla våra egna personliga erfarenheter och upplevelser, valda sanningar och bagage. Vi ser på omvärlden och alla företeelser genom vår alldeles egenfärgade lins. Ofta så betyder inte ens ett ord samma sak för två personer. Därför pratar vi ofta förbi varandra, kanske speciellt på nätet, där inte det personliga mötet finns.

Varför skriver jag då "Houston..." - ja det är eftersom att OM vi skall komma någonstans med syftet med bl.a den här gruppen så måste vi kunna ENAS om vissa grundläggande saker - annars kommer vi ingenstans.

Frågan är bara vad KAN vi enas om? Om något??? Vissa säger "biomekaniskt hållbart", "forskningen", "tekniken" eller liknande.

Ovanstående är utmärkta, nödvändiga och viktiga startpunkter men som jag ser det så finns tyvärr ingen konsensus där heller (än så länge) - åsikterna även inom de områdena varierar. Även åsikterna om hur ovanstående saker har effekt/kan appliceras på just den ridning som man själv håller på med varierar - faktaresistens är vanligt förekommande. Dessutom vill åtminstone inte jag ha en ridning som delvis/helt förlitar sig på teknik även om det skulle vara möjligt. Jag tror att man då skulle missa mycket av det som är hela essensen och magiken med ridningen. Teknik som en möjlig testpunkt, ja. Men inte som en ständig närvaro. Hästen måste vara den som styr i tangon...

Även om jag tror att vi alla inom hästsporten står inför en stor utmaning - att faktiskt kunna enas om vissa grundläggande principer kring hästvälfärd - så tror jag att vi är TVUNGNA att försöka hitta gemensamma nämnare mellan alla olika grupperingar. Samhället kring oss är i snabb förändring och har vi otur så kommer andra än vi själva till slut styra över vad vi får tillåtelse att göra med och mot våra hästar. Sopar vi inte framför egen dörr så kommer till slut någon/några andra att sopa åt oss... Och då kanske det inte blir på det sätt och det merparten av oss trots allt vill. 

Att vi i denna gruppering försökt få igång en dialog med just SvRF beror på att tävlingsridningen, unga influensers (som ofta kommer från den förstnämnda gruppen) och landets ridskolor är de i särklass största normskaparna för framtidens ridning. Andra delar av Hästsverige är i alla fall idag endast marginella delar som inte har nämnvärd normskapande betydelse.

Hur gör vi för att åstadkomma en förändring som på allvar tar hänsyn till hästvälfärd? Var tycker NI att vi bör börja? Några genomförbara idéer någon??? Att klaga/vara oense (mer eller mindre aggressivt i tonen) om alla tänkbara exempel på ridning och företeelser leder inte någonstans - dels för att vi inte ens där är överens men också för att de enskilda ryttarna inte är det egentliga problemet. Problemet är systemfelet, så länge det inte adresseras så kommer bara ryttare att avlösa varandra.

Att diskutera är enligt mig också nödvändigt, men det finns även risker med att tillåta diskussioner i en grupp. Risk att diskussioner urartar mer eller mindre. Var gränsen går för när diskussioner "urartat" varierar även, beroende på vem du frågar... Att fastna i diskussioner kring "jag har rätt" och "du har fel" leder INGENSTANS. Inte heller (som jag ser det) att fastna i detaljdiskussioner om olika träningsfilosofier. Hästarna har större problem än så och jag tror vi (först) måste fokusera på de stora grundläggande problemen (OM vi nu ens kan enas om vilka de är) som ställer till det för hästarna. Ibland är även linjen mellan när man fastnat och det inte längre är konstruktiva diskussioner, som leder vidare, en väldigt fin linje.. Och kan vi inte ha en enig front om NÅGOT ens i den egna gruppen, hur ska vi då kunna vara trovärdiga och påverka något i Hästvärlden utanför gruppen?? Ska vi kanske ge upp redan på förhand?

Vore det inte för att det är hästarna som hela tiden får betala priset för det vi gör med och mot dem, så skulle jag personligen för länge sedan gett upp. Jag skulle inte ge en "rats ass" om folk så red baklänges, på tvären eller What ever. Det är ENBART för hästarnas skull jag är kvar i debatten. Vore de döda redskap skulle åtminstone inte jag vara engagerad på det sätt jag är idag. Jag har trots allt inte (än) gett upp hoppet om att vi tillsammans kan åstadkomma förändringar till hästarnas fördel. Tiden kommer att visa om det är ett ouppnåeligt hopp eller ej... 

lördag 29 september 2018

Reflektioner från dissektionskurs


Under tre dagar i september 2018 deltog jag tillsammans med ett antal andra "hästnördar" på en dissektionskurs med veterinären Ivana Ruddock-Lange. Det var tre totalt fullspäckade dagar med MÅNGA intryck och information. Här nedan har jag försökt göra lite reflektioner (inte alla nya och inte heller någon inbördes ordning utan bara som de "poppar upp" i min hjärna...).

Som lite bakgrund så har jag rörelsemekanik/anatomi som ett av mina huvudintressen och jag gick i mitten på 90-talet kurser på Axelssons (hästmassage) och på SLU en fem veckors kurs i hästens rörelseapparat (där vi dissekerade häst, men främst fram och bakben, inte så mycket hela hästen). Jag läser även mycket på området eftersom jag finner det fascinerande med rörelse och hästkroppen. Jag lärde mig ändå mycket nytt under dessa tre dagar.
  • Något jag inte insett funnits i den utsträckning som det gör, är bindvävsstrukturer (fascia) och hur allt är kopplat till varandra. Fascia finns i otroligt många lager, olika fasthet - från stram fascia som är stödjevävnad till mera elastisk. Är fascian i dåligt skick så har hästen problem...
  • att många nerver i hästen är breda - vissa 0,5-mer än 1cm.
  • Om hästens mage är tom och den börjar motionera så skvätter magsyra omkring och orsakar magsår. Magsäcken har i den övre delen inget skydd mot magsyra. Därför viktigt att det större delen av tiden finns foder i magsäcken som buffrar. 
  • Levern är i direktkontakt med diafragman och rör sig i takt med denna. 
  • Den högra njuren ligger alltid lite framför den vänstra. Den högra ligger till ca 3 delar under ryggkotorna och 1 del under ländkotorna. Vänster ligger ca 3 delar under ländkotorna och 1 del under ryggkotorna. 
  • Muskler kan grovt delas in i två typer - posturala (hållningsmuskulatur) och "movers". De förstnämnda har ofta mkt fascia insprängda. 
  • De flesta muskler har en kombination av muskelceller - typ 1 (långsamma, som arbetar med hjälp av syre), typ 2a och typ 2b (snabba som jobbar utan syre, anaerob). 
  • Hästar är energieffektiva - om hästen rör sig på ett riktigt sätt så används väldigt lite muskelkraft, det är i stället senorna som laddar energi och åstadkommer rörelse när energin utlöses. Senorna fungerar genom "recoil". Skulle hästen röra sig med muskelkraft skulle den inte kunna röra sig långt. Rörelse ska vara kraftbesparande, annars går hästen sönder. 
  • Svansen kan visa vad som pågår både i ryggraden och i bakdelens muskulatur baktill (semimembranosus o semitendunosus). 
  • I biceps (bogen) finns en TJOCK sena. 
  • Hästen kan använda diafragman som postural muskulatur om den har muskulära problem. 
  • Smärta i fascia är ofta svår att fastställa var den finns, eftersom all fascia är sammanlänkad. 
  • Man måste låta hästen läka skador i rörelse (med få undantag). Rörelse skapar vätska o smörjer. 
  • Hyaluronsyra (som finns i ledkapslar, fascia m m) - frisk och cellerna av normal längd så är den antiinflammatorisk, är den dålig så är den istället inflammatorisk. 
  • Hästens framben är skapta för att bära vikt, däremot klarar inte bakbenen vikt längre stunder. 
  • Patellaupphakning beror ofta på svaghet i muskulaturen. Rakhasiga hästar är mer benägna. 
  • Unga hästar har inte lärt sig kroppskontroll. Rytmiska rörelser kommer från ryggraden men kroppskontroll måste läras in. "You don't ned a brain to walk on a smooth surface". Går hästen i en slät hage - bygg gärna "hinder" så den får möjlighet att träna sin kroppsuppfattning. Rid inte bara på tillrättalagda underlag utan rid ut i terrängen. 
  • Bursor kan uppstå var som helst i kroppen där det uppstår ett tryck. T.ex piphas. 
  • Hästar som skadar senor på framsidan av benen (och får "floppy toe", dropphov) kan lära sig att "flippa fram" hoven - det påverkar inte viktbärandet. 
  • Vill man rehabilitera en häst måste man alltid åtgärda hållningen först. Hur många hästar kan stå helt jämt på alla fyra? "Stable table" "Standing is not just standing. It's preparing for movement."
  • Har hästen problem med psoasmusklerna (major o minor) blir den ofta lite krum i ryggen o utåttåad. 
  • IlioPsoas major är för rörelse, IlioPsoas minor är posturala. 
  • Hästar med för lite bakbensaktivitet kan DRA sig fram med frambensmuskulaturen.
  • När hästen står i rätt balans då ska 2 av 3 delar av triceps vara "floppy". Endast mittendelen är "core muskulatur" och hör till ståapparaten. De två övriga delarna är rörelsemuskulatur. 
  • "you overstrech something, and the horse pay for it later" Ang rollkur/LDR och flickande (överdrivna) frambensrörelser. 
  • Finns en "guttural pouch" på vardera sidan nedanför örat - fylld med luft (rymmer 300-500 ml vardera). Uppgiften är att utjämna tryck och kyla hjärnan. 
  • Hästen har en "falsk" näsborre vars uppgift är att filtrera luften innan den går ner i luftstrupen. 
  • att hästen vid ridning bakom lodplanet (BTV) - den behöver inte ens vara riktigt i lodplanet - får problem genom att tungbenet trycks ihop mot tracea (första delen, ca 10 cm, av luftstrupen som är extra hård). För att lätta av det trycket tar hästen istället och böjer av i halsen. Det är därför vi ser många hästar som istället för nacken som högsta punkt har 2-3 nackkotan som högsta punkt. Det i sin tur resulterar i översträckning av nackbandet och överhängande risk för permanenta skador i detta. Min reflektion är att allt snack om "det är väl inte så farligt att hästen går bakom lod - den kommer fram med nosen när den 'är stark nog' - och liknande" tyvärr inte har någon bäring i verkligheten för hästen.
  • att om inte hästen kan skicka fram käken (pga hårt åtspänd nosgrimma och/eller spänd tunga/käke) när den böjer nacken så kommer den även då att "bryta" halsen vid 2-3 halskotan istället för att böja i nacken som högsta punkt.
  • Hästar KAN INTE lyfta ryggen om käken är spänd. Man kan göra en övning själv genom att titta upp mot taket, respektive ner i marken med avspänd käke respektive hopbiten/spänd käke. 
  • att quarterhästar ofta får rupturer i bakdelens muskulatur (med ofta djup ärrbildning som följd) - Ivanas teori är att det är en kombination av genetisk predisposition och den ridning som ofta görs med denna ras - snabba starter/stopp...
  • att mycket utrustning historiskt utformats med utgångsläge ur ett praktiskt behov och att man märkt en viss effekt av utrustningen - kanske man förstått varför men inte alltid säkert. Många av dessa utrustningsdetaljer "fungerar" som den gör pga den smärta den utlöser. T.ex repgrimman, vars knutar ligger precis över den breda nerv"platta" som finns i hästens ansikte strax under kindbenet. När man knyter en repgrimma så är det ju naturligt att göra knutarna precis där man gör det (för att den skall passa hästen), antagligen upptäckte man effekten först efteråt. Att hästen blev foglig och även en "besvärlig" häst argumenterar inte gärna med repgrimman... 
  • Ovanstående är bara ETT exempel, det finns gott om andra. Man tror t.ex att man först använde en form av "struptygel" (typ halsring) för att kontrollera hästen. Man påverkade helt enkelt hästens lufttillflöde och gjorde den därför mer hanterbar. Sedan kom man på att sätta något i munnen på den, ökade ytterligare möjligheten att kontrollera hästen. Först antagligen med läder eller något flätat material, sedan med bett i metall. Så småningom kom man på att genom att göra bett med hävstångseffekt så fick man ytterligare kontroll över hästen. Gramantygeln t.ex är en rätt gammal uppfinning, även den (och i princip alla andra typer av inspänningar) har till uppgift att på något vis spänna/tvinga in hästen i en viss position. Människan är en kreativ varelse...
  • att mycket "nya" utrustningsdetaljer som olika typer av bett, "anatomiska" varianter av utrustning inte är annat än smart marknadsföring. De utger sig för att vara "bättre" för hästen - många gånger utan egentlig bäring i hästens anatomi. De ger tryck på för hästen känsliga punkter som t.ex ansiktsnerverna. Att man gör en kreativ utformning som ser annorlunda ut än vanlig utrustning innebär ofta inte att det förändrat något i sak för hästen. Namn som "liberty", "happy tounge" osv är inte annat än smart marknadsföring... Vad som verkligen kan förändra saken för våra hästar är om vi människor ändrar vårt beteende och hur och om vi använder den utrustning som finns - oavsett om det är bett, nosgrimmor, stjälptyglar eller vad det nu handlar om.
  • En häst som går LDR/rollkur kan bara stärka underhalsmuskulaturen (brachiosephalicus), inte de på ovansidan av halsen (som trapetius, serratus mfl) - därför har sådana hästar ofta en svag överlinje framför manken. Den formen låser även ländryggen och hindrar hästen från att svinga in under kroppen med bakbenen. 
En sista reflektion: LIVET sätter spår i våra kroppar, oavsett om det är människor eller hästar. T.ex viss mängd artros på en gammal häst kan nästan räknas som ofrånkomligt, även vissa andra ålderskrämpor som kommer smygande med ålder. Frågan är mer - hur kan vi avgöra vad och hur dessa saker påverkar hästens livskvalité? Och om hästen fått ålderskrämpor - hur kan vi anpassa livet och hästens användning så att man tar maximal hänsyn till dessa begränsningar? Och sen det viktigaste av allt - hur kan vi undvika att allt yngre hästar får fysiska/psykiska spår i sina kroppar som kanske till slut förkortar hästens liv så att de inte ens uppnår "medelåldern". Vi har ett stort ansvar att välja hästvänliga metoder som FÖRLÄNGER och stärker hästens liv, inte förbrukar och förkortar det. Kunskapen finns, inte minst bland veterinärkåren som ser effekterna av den träning som gått snett. Även andra yrkesgrupper vet ofta genom erfarenhet vilket pris som hästar ofta får betala. I dess ytterlighet med sitt liv. Kanske dags att fler ur dessa yrkeskategorier i högre grad talar öppet om sina erfarenheter istället för att skydda sina inkomstkällor...




måndag 27 augusti 2018

Människan är en märklig farkost del 2

Bildresultat för bias
En mockningsreflektion  :-)

Vad är det som gör att vi människor verkar vara väldigt benägna att hitta förklaringar, rättfärdigande, försvar osv till diverse användningar av inspänningar, form, bett, utrustning m m?

Man behöver inte leta långt bland inlägg på FB eller bland blogginlägg innan man hittar ovanstående. Människor som mer eller mindre intensivt försvarar något.

En annan sak som jag upplever är att man i allmänhet verkar ha "lättare" för att acceptera/hitta försvar till är saker som på ena eller andra sättet "tvingar" hästen till något. Att acceptera en mjuk metod, eller att helt enkelt ge hästen tid (t.ex att ge unghästen tid att hitta formen) verkar många ha betydligt svårare för... Det kanske man inte så mkt uttrycker på nätet men definitivt IRL eftersom man ofta tycker detta är "konstigt", "så gör inte jag", "så har jag inte lärt mig", "så kan man ju inte göra" osv

Man kan fråga sig varför det verkar vara så här??? Känner man sig hotad, träffad, påhoppad? Eller utmanar det helt enkelt våra valda sanningar? Något att reflektera över kanske...

Själv kom jag på mig att själv (för någon vecka sedan) "försvara" användning av spö. Andra, med andra uppfattningar, hade invändningar mot mina åsikter vilket resulterade i en diskussion. Personligen tycker jag att sådana diskussioner kan bli intressanta - inte minst därför att det ger mig möjlighet att reflektera över hur jag tänker om olika saker samt speciellt VARFÖR jag tänker som jag tänker?

Det finns forskning som visar att vi människor har oerhört svår att ändra uppfattningar, alldeles oavsett mängden fakta som motbevisar det vi tror på. Vi har både "bias" och "myias" - dvs förutfattade meningar och partiskhet som gör att vi har extra lätt att ta till oss det som bekräftar våra valda sanningar men också extra svårt att ta till oss det som går emot våra uppfattningar...

Främsta förutsättningen för att man ska ändra uppfattning i en fråga är att man (av någon orsak) är villig att omvärdera det man tror sig kunna och veta. Är man inte det, så kommer man ofta inte ens göra ett objektivt försök att reflektera över det man hör/ser... Man avfärdar det istället direkt och närmast "per automatik".

Vår referensram, vilka miljöer/personer man umgås med osv påverkar i oerhört hög grad det vi tror oss höra/se/upplevelsen av det man kommer i kontakt med.

Handen på <3 - hur mottaglig är DU för att eventuellt lära dig något nytt eller se saker ur en ny synvinkel??? :-)

Reflektera mera!!! :-)

Här nedan två youtubefilmer på ämnet - den ena kort & lite skojig och den andra längre men mera vetenskaplig... Ta er gärna tid och se bägge.

Confirmation bias in 5 minutes

Why you think you´re right - even if you´re wrong / Julia Galef

onsdag 25 juli 2018

Helgar målen medlen??

Med anledning av det (återigen) varit skriverier/bilder/videos med tvivelaktig ridning från såväl Falsterbotävlingarna som Aachen (från både hoppning som dressyr).

Ibland undrar man över hur folk tänker....

Det verkar att för en del människor är det viktigaste att man lyckas på tävling... Tyvärr är flera av de som idag ligger högt i ranking på världslistan även de som är mest kända för sina tvivelaktiga träningsmetoder. Vissa ryttare har gång på gång valsat runt i sociala medier på bilder och i video´s med minst sagt hårdhänta metoder - hårt åtspända nosgrimmor, kandarstänger som ligger mer och mindre horisontellt i hästens mun, blod i hästens mun och/eller sidor, hästens hals och nos i positioner som de flesta av oss kallar rollkur men andra kallar hyperflexion eller LDR. Enligt mig är det "same shit but different name"...

Att domarkåren inte verkar kunna skilja på en verkligt lösgjord häst som jobbar igenom hela kroppen i balans och en häst som med sänkt rygg, sprättiga framben och i framvikt gör tyvärr att ridning som beskrivs i första stycket många gånger premieras med höga poäng trots att rörelsen inte ens är en riktig rörelse enligt TR (tävlingsreglementet). Många hästmänniskor hakar på och hyllar dessa ryttare "för de vinner ju" - därav min fråga i rubriken - helgar verkligen målen medlen??? Ska vi hylla ryttare som verkar sakna verklig känsla för ridning och framför allt för hästarna????

Vet inte hur ni känner men för mig är VÄGEN till framgången absolut viktigast! Är träningsmetoderna juste mot hästen eller ej? Har vägen till framgång gått via bryska metoder, rollkur, LDR m m då är framgången inget värd (enligt min uppfattning), oavsett hur många priser/medaljer vederbörande får. Det är dessutom svårt att avgöra ibland vilka träningsmetoder som används - det som syns på framridningsbanor är antagligen bara en friserad version av det som sker hemmavid. Blir man upprörd av ridningen på framridning (med stewarts och publik som ser det hela) - då vill man knappt tänka tanken "vad händer hemma???"

Vad man kan konstatera är att konsensus helt saknas när det gäller att bedöma de "floskler" (sätter inom citat inte för att orden saknar betydelse, långt därifrån, utan för att de används slentrianmässigt som någon form av legitimering av i stort sett vilken ridning som helst) som lösgjordhet, balans, harmoni osv.

Ett stort problem inom ridsporten är dessutom (som jag ser det) att mycket av kunskapsförmedlingen sker via "muntlig tradition" dvs att ryttare rider för någon som påstår en hel del saker - ofta utan att ens förklara varför eller om man gör det har ett övertygande sätt oavsett riktigheten i det man säger. Något som mer eller mindre verkar ge "carte blanche" är att vederbörande har tävlingsframgångar - något som i sig tyvärr inte har NÅGON som helst koppling till verkligt hästkunnande... Teknisk skicklighet - ja, hästkunnande - inte nödvändigtvis.

Läste för ett tag sedan en artikel där någon (kommer inte ihåg vem) skrev om "Fel att generalisera..." Några poänger hade skribenten för man bör allmänt inte generalisera saker - det är sällan något är svart eller vitt. Det mesta är en gråskala...

Hästar/hästägande, ridning och tävling med häst handlar mycket om att kompromissa - kompromissa mellan vad som är optimalt för hästen och vad som tillfredsställer oss människors behov och motiv till hästägandet samt vad som helt enkelt är möjligt. Vi kan ( och kanske inte heller bör), i alla avseenden efterlikna hästens liv i det vilda. Det finns ju faktiskt fördelar för hästen att ha god tillgång till mat, skydd, veterinärvård m.m.

MEN, i vissa avseenden tycker jag samma skribent är ute och cyklar när hon skriver "En häst och dess ryttare är ett team och utan samarbete kan man inte nå några högre nivåer i tävlingssammanhang. Många hästar på högsta nivå sköts som spädbarn och de är kungar i stallet." Den meningen tyder tyvärr på en viss brist på hästkunnande, för hästar kan (och gör det oxå) mycket väl prestera TROTS att den inte mår bra. Den kanske inte presterar så länge - många hästar pensioneras eller t.o.m möter döden alldeles för tidigt. Hästar som egentligen inte ens borde vara i sin "peak" "pensioneras" i tidig ålder. Och hur många hästar är det som inte ens uppnår 8-10 års ålder pga skador de åsamkats för att man jagat segrar? "Teamet" hon pratar om har ofta bara en som styr och det är ryttaren - hästen har inte något att säga till om. Och att "skötas om som ett spädbarn" behöver ju inte nödvändigtvis betyda något positivt för hästen utan brukar tyvärr istället vara det motsatta....

En annan sak som diskuteras frekvent i den pågående diskussionen kring ridning o hästvälfärd är även att många tycker att man inte skall "hänga ut" specifika ryttare med bild eller namn utan bara lyfta fram goda exempel. Något som jag i princip håller med om (för det är egentligen helt ointressant vem/vilka som rider på det kritiserade sätten för det hela är större än enskilda ryttare, det är ett totalt systemfel) MEN samtidigt innebär ovanstående ställningstagande ett stort problem. HUR skall man kunna diskutera ett systemfel utan att visa på praktiska exempel på felen??? Förklara det för mig! Att bara med ord förklara vad man tycker systemfelet innebär funkar inte! Dels för att ingen skulle bry sig och för det andra att det blir för abstrakt. INGEN vill ju ta till sig att man själv är del av systemfelet - det är alltid dessa "alla, någon och ingen" som gör fel...

Att enbart lyfta fram positiva exempel fungerar ju inte heller för tyvärr är många av de ryttare som rider på de kritiserade sätten högt upp i världsrankingen och det smäller högre än allt vad korrekt/god ridning gör. Idag är det dessutom knappt någon "toppryttare" som INTE rider sina hästar mer eller mindre btv (bakom lod) så att hitta riktigt goda förebilder bland dem är inte helt lätt - de finns oftast inom andra delar av hästvärlden och använda dem som förebilder har inte så stor genomslagskraft bland den genomsnittliga hästintresserade. Fame and glory är det som man tittar/lyssnar på och tror är bra...

Vad som är det verkligt stora problemet med de rådande förhållandena är att hade federationerna (först o främst FEI men även de nationella som SvRF) hållit fast vid sina egna regelverk (TR o CoC) och sett till att de efterlevts då hade vi inte varit i den situation vi är idag. Att "vända atlantångaren" nu kräver ett mod och en integritet som jag ärligt talat tvivlar på att den finns. Kommer det att ske något väsentligt är det för att federationerna tvingas till det - av allmän opinion eller av "yttre makt" som djurskyddslagstiftning el liknande. Den som lever får se om något händer...



måndag 18 juni 2018

Materialdoping

 

Inom hästsporten tycker jag det är väldigt vanligt med olika typer av "materialdoping". Det går dessutom rätt mycket mode i föremålen för denna materialdoping.

Dvs man upplever sig ha något problem med sin häst och/eller ridning då söker man ofta genast lösningen, inte hos sig själv och många gånger inte heller hos hästen, utan hos någon ny utrustning eller tillskott som man tror skall lösa problemen åt en. Vem (av oss äldre) kommer t.ex inte ihåg Tokosel (e-vitamin o selen) som gavs till de flesta hästar på 80-talet varken det behövdes eller ej. Eller att varenda ponnyunge red med pessoabett under en period.

Exemplen kan göras otaliga på tillskott, ("anatomiska" ) träns/bett, stjälptyglar, sadlar, vojlockar, benskydd, ja "you name it". Ofta marknadsfört som den "perfekta/enda lösningen för dina problem" och med någon känd tävlingsryttare som frontfigur i annonserna. Lika ofta visar det sig efter några år att produkten (oavsett vilken) nog inte var riktigt så fantastisk som marknadsföringen framhöll. Dessutom är vi hästägare/ryttare rätt ombytliga av oss, så då har vi hittat något nytt som det är "hype" kring.

Vad vill jag då ha sagt med det här inlägget? :-) Ja, det är väl kort sagt att försök vara lite eftertänksam

Gäller det t.ex en utrustning - är det verkligen utrustningen som är problemet? För är det ryttaren som är grundproblemet så löser du inget med att byta utrustning. Sadel och träns/bett skall naturligt passa hästen (och ryttaren) men det kanske inte helt nödvändigt att köpa det allra dyraste, eller för ögonblicket mest hajpade märkena. 

Är det utrustning som är helt individanpassad (för både häst och ryttare) så måste du även vara beredd på att andrahandsvärdet ofta sjunker - det är svårt att hitta ny ägare som behöver exakt det kanske du och din häst behövt. Är du bara medveten om den risken så är det väl helt ok men har du inte tänkt i de banorna kan det bli en chock när du försöker sälja en vara på andrahandsmarknaden.. Har en kompis som köpte en relativt ny sadel (på rekommendation av sadelutprovare/sadelmakare), efter otaliga justeringar av sadeln så insåg hästägaren "den här kommer aldrig att passa". Den sadeln fick säljas till ett väldigt lågt pris eftersom den var så "deformerad" av alla ändringar.

Är det ett tillskott - läs på noga om innehåll. Är det verkligen något som är bra (inte alltid fallet) och nödvändigt för hästen? Kolla också om det finns OBEROENDE studier gjorda. Eller är det bara tillverkarens egna studier man hänvisar till? Lovar tillverkaren "guld och gröna skogar" och det låter "för bra för att vara sant" så är det antagligen inte det heller...

Tänk efter före så slipper du kanske luras av smart marknadsföring. Inte allt är guld som glimmar... :-)

måndag 7 maj 2018

Allt bättre förr?


Eftersom jag ibland publicerar olika tidsdokument om ridsporten förr - nu senast ett från 50-60 tal så får jag ibland reaktionen "men allt var ju verkligen inte bättre förr!"

Det är ett uttalande som jag håller med om. Tycker dock att det är intressant att se på ridsporten ur ett (i ovanstående exempel kort, eftersom människan haft häst i sin tjänst i runt 7000 år) historiskt perspektiv. Kort sagt kan man väl konstatera att allt verkligen inte var bättre förr men att det definitivt var annorlunda... 

Vissa saker har definitivt blivit bättre - t.ex den allmänna hästhållningen. Förr fick ofta många hästar aldrig gå i hage, idag hör det som tur är mera till undantagen även om det fortfarande förekommer (i Sverige främst bland tävlingshästar), tillgången till vatten var inte heller lika självklar som den är nu. Exemplen kan göras många.

Även på många andra områden har kunskapen och möjligheterna ökat - t.ex inom veterinärmedicin och allmän hästkunskap. Tidigare förmedlades kunskap via generationers hästmänniskor, nu finns kunskap en knapptryckning bort på datorn. Nackdelen med detta är dock att det är inte all kunskap på nätet som är bra kunskap (man måste vara källkritisk) - förr var kunskapen ofta erfarenhetsbaserad och hamnade man i närheten av en DUKTIG hästmänniska kunde man få kunskap som ingen bok eller dator kan komma i närheten av.

Som jag ser det finns det även en STOR nackdel med dagens hästvärld och det är att det idag handlar om PENGAR på ett helt annat sätt än det gjorde tidigare. Som ett exempel så handlade gamla tiders tävlingar främst om äran - inte om ekonomisk vinning. Idag omsätter hästvärlden enorma mängder pengar - det kan vara bra för människor inom hästindustrin men det är ytterst sällan bra för hästen. För med pengarna kommer även genvägarna... Kan man genom att förkorta utbildningstiden, eller genom mindre etisk veterinärbehandling osv tjäna en massa pengar så är genvägarna säkert lockande för en del - då "glömmer" man ofta den etiska delen av hästhanteringen...

En annan sak som är annorlunda nu gentemot tidigare generationers hästverksamhet är att tidigare (på t.ex 1950-1980 tal) så fanns det konsensus om hur utbildningen av och slutmålet för ridhästen skulle se ut. Idag är det inte så. Den klassiska synen på hur en häst skall ridas, se ut och röra sig skiljer sig markant från tävlingssportens uppfattningar. Där några ser "en fantastisk ridning och häst" ser andra närmast en travesti på dressyrridning. Vem som har rätt? Ja, egentligen är nog det bara hästen som verkligen kan svara på det men titta på hästarnas uttryck, rörelser, avspändhet och spänst. Om man verkligen tittar så kan man se svaret i hästarna...

Det finns även företeelser inom andra inriktningar inom ridningen som verkligen får en att fundera på hur människor ser på sina hästar? Gångarter som inte ens påminner om de normala där hästen ser mer eller mindre halt ut på alla fyra, hästar som är "döda" i uttrycket (såväl ögon som hållning), eller åt andra hållet, stressade med rullande ögon och sprättiga gångarter - ändå hyllas det som "bra ridning" och något man eftersträvar.... Att vi ser på världen med olikfärgade linser är helt uppenbart!

tisdag 6 februari 2018

From the horses point of view

Gör ett tankeexperiment nästa gång du själv rider eller ser någon annan rida...

Hur tror du HÄSTEN upplever det som händer?

Hur skulle DU känna dig om samma sak gjordes med dig?

Kan du se vart du går, kan du andas ordentligt, kan du använda din kropp obehindrat eller finns det någon rem eller annat som begränsar din förmåga att balansera och röra dig som du vill/behöver?

måndag 5 februari 2018

Djur är fantastiska!

Pratade för någon dag sedan med en vän om vilken betydelse djur kan ha och fick då idén till detta blogginlägg.


Djur är fantastiska! På många sätt, men bl.a genom de lärdomar om livet och döden som de kan ge dig. Det gäller oavsett om ditt djur är ett rent sällskapsdjur (som t.ex en katt som även  fungerar som råttfångare, men det gör den ju på egen hand utan matte eller husses hjälp), eller om det är din hund eller häst som ofta även är din arbetskamrat på olika sätt. Hästen t.ex som ridskolehäst eller tävlingskamrat, eller hunden för t.ex vallning eller skydd.

Det är min fasta övertygelse att såväl djur som människor kommer till dig av ett skäl... För att lära dig något. Somliga får du ha i ditt liv i många år och andra stannar av olika skäl kortare tid.

Skälen till att såväl djur som människor försvinner från ditt liv kan variera. Ibland (framför allt när det gäller människor - eftersom människor kan välja på ett sätt som djur inte kan) är kanske inte valet ditt, när det gäller djur kanske DU ibland väljer att avsluta relationen (säljer/omplacerar) men det kan också vara döden som kommer emellan.

Oavsett vad det är som avslutar relationen så ta tillvara den tid ni får tillsammans. När det gäller djur så kan de ge så otroligt mycket tillbaka om de får chansen!

Då pratar jag inte om prestation, tävlingsframgångar, pengar och medaljer utan något som är otroligt mycket värdefullare som tillit, förtroende, gemenskap, ovillkorlig kärlek och mycket mer!

Till minne av alla de djur som passerat i mitt liv, ingen nämnd och ingen glömd! 
De finns för alltid kvar i mitt hjärtas gömslen!