Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

fredag 5 juni 2015

Så enkelt det var en gång...

Brukar ibland säga om ridning och hästar att det oftast bara finns ett tillfälle när man upplever/tycker "nu kan jag det här!" 

I sin ridkarriär går de flesta igenom tre faser. 

Den första är när man är nybörjare och verkligen känner "jag har ingen kontroll o kan inte det här!" 

Andra fasen - den brukar infalla efter några år, när man kan rida alla gångarter och hoppar lite - då tycker man "nu kan jag det här!" Vissa människor stannar i den fasen - antingen för att man under den fasen slutar med hästar eller för att man helt enkelt blir kvar i den villfarelsen... 

Fas tre infaller annars den dag då man inser att ridning och hästar innefattar så mycket och man kommer tillbaka till "sk-t, jag kan ingenting!" Den fasen blir man på ena eller andra sättet kvar i så länge man håller på med hästar. Det finns ett citat som jag rycker passar så bra i sammanhanget - 
"I'm still confused, but om a higher level!"

Som ungdom - det ligger i utvecklingens natur - kommer det oftast en period när man tycker att vuxna fattar ingenting, kan ingenting och "jag vet och förstår bäst!" Det är en naturlig effekt av övergången  från ungdom till vuxen. Många ungdomar ser ut som vuxna, låter som vuxna och har en utvecklad vokabulär...

Vad man bör vara medveten om är dock att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder (enligt senare tids forskning) och det är framför allt konsekvenstänkandet som inte är utvecklat. Förmågor som framtidsplanering, förmågan till överblick och att sålla intryck och riskbedömning är inte utvecklade hos tonåringar. (Även om de många gånger tror det själva! :-) Risken med detta (när det gäller häst och ridning) är att man lätt överskattar sin förmåga och tar onödiga risker. Det är inte för intet att unga bilförare är överrepresenterade i svåra bilolyckor...

Jag kan fortfarande :-) komma ihåg när man själv var i ovanstående fas två - det var så enkelt och självklart - "Nu kan jag det här!!" 

Började rida när jag var tolv... Red väldigt mycket redan från början - pga min pappa skaffade vi egen häst när jag bara ridit ett år men fortsatte även efter detta att rida på ridskola. Under några år red jag t.o.m samtidigt på två ridskolor (Luleå och Bodens Ridklubbar) förutom på mina egna hästar.

Jag har ju nu ridit i över 40 år och kan fortfarande komma ihåg speciellt två tillfällen när jag trillade ner från "nu-kan-jag-det-här-piedestalen" på allvar - första tillfället var när jag var på kurs och verkligen fick plocka ner ridningens delar i sina minsta små beståndsdelar och helt plötsligt insåg att "delarna" absolut inte funkade (åtminstone inte utan problem) utan det var en chimär - vad som "räddade" situationen var i stället att jag i min ridning "kamouflerade" ett problem med en annan hjälp och en annan och en annan... Det kanske "funkade" ("sort of") men det måste ha varit ytterst förvirrande och knepigt för hästen att veta vad jag EGENTLIGEN ville. Vid det här tillfället hade jag ridit 25 år, var utbildad Level 2 ridlärare, hade arbetat som ridlärare många år och tävlat en hel del...

Andra tillfället som verkligen var en "aha-upplevelse" var när jag deltog på en sitsträningskurs på flera dagar. Innan tyckte jag väl att min sits/balans var rätt ok - efter dagarna på kursen insåg jag att HJÄLP vad jag behövde träna sits! Något som jag t.ex alltid tyckt varit rätt jobbigt hade varit att sitta ner i trav - efter sitsträningskursen förstod jag varför! Jag blev varse om muskler som jag inte visste fanns men även om hur dålig min balans faktiskt var - jag hade i 25 års tid mer eller mindre hållit mig fast med benen... Visserligen rätt framgångsrikt men dock.

Idag kan jag med lite roat igenkännande lyssna på ungdomar när man hör hur de resonerar och när de tror att de knäckt "koden"... Vid vissa tillfällen kan jag även bli liiite irriterad (även om jag inte borde bry mig) när samma människor tror att de kan/vet bättre om saker som en annan har 40 års erfarenhet av - och inte bara av EN häst utan av ett otal - även om jag idag inte rider så mycket själv så har jag tusentals timmar i sadeln på otaliga hästar - en erfarenhet som inte många kommer ens i närheten av... Åtminstone inte andra än de som arbetat yrkesmässigt med häst under många år. Därmed inte sagt att JAG kan och vet allt - tvärtom - ju längre jag håller på med hästar ju mer inser jag hur lite jag vet... Men det kan likafullt vara lite irriterande att någon som ridit enstaka häst under några år kommer och "vet bäst!" :-)

Nuno Oliviera (en av 1900-talets ryttarmästare) fick en gång frågan - "Hur lång tid tar det och lära sig rida?" (kunde lika gärna vara "lära sig häst") Vederbörande fick till svar "Tre generationer!" Det är ett citat som jag alltmer insett sanningshalten av.... 

Här nedan följer ett antal bilder - utan att direkt ha något med texten att göra annat än att det är en beskrivning av hur tiden går...

Kursdeltagare & jag under ett "Ridledarläger" - gissningsvis i slutet på 1990-talet. Jag rider hästen Arrac, trea från höger.


Återigen jag och varmblodstravaren Arrac som jag tävlade LA-dressyr med - tror detta var runt år 2000. 
En av mina duktiga ridskoleelever på min häst Phedra.
Ridlägerelever klättrande vid Sågån år 2002. Hästarna är framifrån Arrac, Marimba, Grace och Ronja.
Ridskoleelever på ridbanan nedanför stallet - detta är någon gång under 90-talet. Ronja är på väg över bommarna, därefter kommer Lizz och Tibbe.

1 kommentar:

  1. Numer är framridningsbanan på Vitsand helt igenvuxen.

    SvaraRadera